San's Side

Jag vet att jag har varit borta länge min vän, men nu är jag här.

NU kan jag säga att våren är här!

Lämna mig ifred.

Det är väl såhär det känns. Det är väl såhär man mår, så det blir. När man inte litar på sin intuition eller lyssnar på magkänslan. 
Varför går vi inte mer efter magkänslan? 
Det är ju inte så att den inte har rätt, för det har den ju i princip ständigt. Och det är ju inte så att man inte hör den, eller märker vad den vill. För den gallskriker ju. Och gör den inte det, så bildar den ju en hård klump i magen, som bara blir tyngre och tyngre. 
Ne, vi bara väljer att inte lita på den, och att inte höra den. Vi väljer att ta den enkla vägen ut, ignorera det som är så tydligt och skita i det vi känner. 

Rädsla. 

När vi väljer det enkla, då bevisar vi hur fega och rädda vi är. Vi gör det vi blir ombedda att göra, eller det som andra förväntar sig av en. Sen en dag sitter du på fönsterkarmen, tittar upp mot en molnig himmel, och du förstår ingenting. Man vet inte riktigt hur man hamnade där, och varför man stannar. Men man gör ju det så klart. Trots att glasbitar försöker skära sig ut genom magen. Det gör så ont, men du stannar ju så klart. Du är rädd, så fruktansvärt rädd att du inte förstår det själv. 

Istället väljer du att rubba din självbild, förstöra din självrespekt och självdiciplinen, den försvann någonstans längs vägen för längesen. 
Allt för att du inte vågade lita på magkänslan när den skrek, och skrek. Du var för rädd. Och nu ångrar du dig, så jävla mycket. 

Det handlar om att våga, precis som med allt annat. 
Det handlar om att våga vara sig själv, våga göra det man vill, våga umgås med dem man trivs, våga bära det man känner för, våga ge hela sitt jävla hjärta till någon, våga blotta sig till fullo.
Det handlar om att våga lita på sig själv, och aldrig tveka. Aldrig någonsin.

Nu är jag här igen.
Det är väl såhär det är nu för tiden, ibland känner man för det och ibland inte.
Personligen tycker jag att det är tråkigt att fingrarna inte kliar lika mycket, att meningarna inte bildas på samma sätt som tidigare. Jag hoppas jag hittar det igen, snart. Jag älskar att skriva.

Nu är jag här igen.
Det är väl såhär det är nu för tiden, ibland känner man för det och ibland inte.
Personligen tycker jag att det är tråkigt att fingrarna inte kliar lika mycket, att meningarna inte bildas på samma sätt som tidigare. Jag hoppas jag hittar det igen, snart. Jag älskar att skriva.

Lyckan kommer, lyckan går.

Det är verkligen så, lyckan kommer, lyckan går.
Nu är jag där jag trivs. Jag somnar med ett leende på läpparna, och vaknar med ett leende på läpparna.
Jag dansar tills fötterna värker, och huvudet dånar. Jag sjunger tills rösten sviker, och öronen skriker.
Jag trivs.
Jag har funnit så mycket glädje i min nya tillvaro, i mitt nya liv.
Jag har funnit så mycket glädje i mig själv, och i min bästa vän.
Det känns så avslappnande, att när lyckan kommer, då känner man den verkligen från topp till tå.
Man känner lyckan i varenda nerv.
Det känns så avslappnande att när lyckan går, vet man att man ändå varit riktigt jävla lycklig ett tag.
Och då gör det inget, för är man olycklig ett tag, uppskattar man lyckan ännu mer när den återkommer. För det gör den, det vet jag.

Vilken vecka.
För intensiv, för intensiv.
Nästa vecka blir ännu värre.
Veckan efter det är det julafton.
Sen är det bara en vecka kvar på året.
Sen väntar ett helt nytt år med främmande stunder.
Vet inte riktigt vad jag förväntar mig av det nya året.
Det här året var det året där jag tappade allt, blev galen och lärde mig tusen nya saker.
Det var året som fick mig inse att verkligheten förändras snabbt och att lycka inte är gratis.
Lycka är nått du måste jobba arslet av dig för att få. Det här året var händelserikt.
Känner nog lite hat-kärlek till år 2010. Men det gör inget.
Jag hoppas nästa år blir fullt av harmoni, glädje, äventyr och kärlek. Mest av allt kärlek.